Grace Jones, Devine etc. Kan det bli bättre än så här? En godisskål värd att frossa i.

Jag är inte mycket för fönsterdekorationer. Gardiner har liksom aldrig fascinerat mig (även om min svärmor verkligen försöker få oss på rätta vägar) inte heller på jobbet är det enkelt.
Jag minns speciellt en jul då jag hängt upp en naken barnskyltdocka i det stora fönstret på salongen med vingar och en julgransbelysning runt om kring. Några dagar kom en bestört dam förbi och sa att vi måste ta ner kreationen. Det visade sig att ett ljus hade krupit in i som en ljusdildo i den stackars dockans stjärt och det hela såg verkligen smaklöst ut.
Vad tycker ni om detta skyltfönster vi tog kort på i Paris?

Det ni ser är RIKTIGA RÅTTOR fångade när de byggde “Hallarna” i Paris. Groteskt värre.

Det finns många minnen runt jular. Kanske för att då åker kameran fram och förevigar dessa minnesbilder och kastar ett skevt ljus över lyckans barndom. Jag minns speciellt denna jul:

Nu är allt bokat och klart, vi stannar inte i snön detta år heller. 4/5 av vår familj åker till solen och jag lääängtar så.

Jag röjer i källaren. Där hittar jag en jag-blir-avmålad-tavla gjord 1983 i Stockholm.

Jag minns det tydligt. Jag hade just flyttat ner till Stockholm för att gå en musikskola och bakom mig hade jag lämnat efter mig en flickvän (!!!, jag har dock glömt hennes namn) Hennes föräldrar reste sedan ner med henne till Stockholm och bodde på Sheraton för att se Party hos Parnevik-showen som gick på China-teatern. Gissa om jag blev glad då jag fick följa med! I foajen på Sheraton jobbade just då konstnären “Chris” som förevigade mig. Ja jag hade mycket hår på den tiden. Det är länge sen, men jag minns ändå Eva Rydberg i showen på Chinateatern. Hon dinglade bla upp och ner i en takkrona och jag skrattade så jag nästan kissade ner mig.

Ibland tänker jag på dem extra. Som nu till exempel.

Här ser ni mamma och pappa på ett kort från vår resa i Italien, ja de är i Pompei och strosar runt. Dessvärre har pappa nu fått för sig att han vill dö hemma i Tallberg och inte vill äventyra några ev. skeppade likkistor, så vi får se om det blir några fler färder ihop.

Denna morgonläser jag detta och gråter:

Vila i frid Elisabet.

Minns ni? Nu är den här:

Det fanns en tid då La Toya var utfryst av familjen och fick försörja sig på egen hand:

Jag minns min första flöjt som om det vore i går:

Min var chokladbrun med vitt munstycke och sångerna vi inledde med var “Till Paris” och “Spanien, är ett land, där man dansar Tango” (heter den så?) Nu undrar jag om den tiden är förbi? Börjar barn med blockföljt nu för tiden för att sedan accelerera upp sig till piano och gitarr, eller kastas man direkt på en synt nu för tiden?

Om mitt andra flöjtspelande berättar vi mer en annan gång.

Kat hävdar att dessa båda män är lika som bär:

Kanske känner ni igen Ricky Martin till höger, men vet ni vem mannen till vänster är? Jo det är Jari Sillanpää, Finlands tangokung och tillika en kille som gick i en paralellklass på högstadiet i Gammelstad. Vad tycker ni?

- Kat kanske menar att de har samma scennärvaro?


Jag minns inte Jari så mycket från högstadiet. Men jag kommer väl i håg att jag kom trea i häcklöningstävlingen och han fyra! Det innebar att jag gick vidare till Rånekampen men inte Jari. Nu gick det ju bra för honom ändå, så grattis Jari!

Jag finner min dotter rotandes i min fotokorg. Det är jobbigt att ha tusentalsbilder oorganiserade i just en korg och inte blir det bättre av att någon rotar runt i den. Hon fastnar vid denna bild.

Bilden är tagen av Anna-Mi som är på väg upp hit mot norr inom kort. Det är rätt många år sen vi stod i fotoateljén i Sunderby Konstfolkhögskola och var tuffa. Jag och Zeb hade rätt nyss blivit ihop och allt var spännande och farligt härligt. Det enda som vår dotter får fram är att hon hon tycker jag är ful nu och att jag var snygg då och att bli gammal är hemskt. Det onda barnets kluvna tunga har talat.